De flesta i min omgivning vet att jag har slutat plugga på SU. Jag gick tre veckor den här terminen men bestämde mig för att det var bäst att sluta pga. olika anledningar, så idag tänkte jag ta upp lite saker angående det. 

 

Till och börja med så kan jag bara berätta att jag inte hatar att gå i skolan, tvärtom! Jag tycker det är roligt, ganska jobbigt ofta, men endå kul. Man lär sig mycket och tanken att börja jobba direkt efter gymnasiet skrämde mig ganska mycket så jag ville verkligen plugga direkt. Det kändes ganska säkert att göra så. Ett safe-card liksom ;)

 

Varför slutade jag då att gå på SU? Jag pluggade koreanska 1 och började nu på koreanska 2 vilket inte fungerade för mig. Min dyslexi gör det svårare för mig med en rad olika saker och eftersom det är ett universitet med så många resurser, ett svenskt universitet osv så förväntade jag mig mycket mer hjälp än vad jag faktiskt fick. 

 

Jag meddelade lärarna första terminen om min dyslexi. En rad olika saker hände mot slutet som gjorde mig arg och frustrerad som gjorde att jag hoppade av. Men med tanke på allt jag hade gjort (gått till varenda lärare, dyslexipedagog, fått resurskort, ETT JÄVLA INTYG PÅ ATT JAG HAR RÄTT TILL DEN HÄR HJÄLPEN etc) så verkade det endå inte funka för mig. Känns som att det är standard att skylla på lärarna i många fall men denna gång är det verkligen så. 

 

Instutionen för de orientaliska språken följer inte skolans "lagbok" angående omtentor etc, och trots alla intyg och hjälp jag har rätt till, alla samtal.... ingenting fungerade. Vet inte om det är det koreanska synsättet som gör att jag inte får hjälp, brist på intresse/ förståelse eller vad som än kunde ha varit problemet. Men jag finner det oacseptabelt att seriöst NEKA en elev hjälp. Ger gärna ett exempel: 

 

Jag frågade min lärare angående min muntliga omtenta om jag kunde få spela in det (detta stod på mitt intyg att det finns möjlighet för det, men måste såklart berätta det för läraren som anpassar provet då) men hon sa nej. Jag frågade en annan gång med en klasskompis och en annan lärares närvaro och hon sa ja! Då skulle hon återkomma om när jag skulle göra provet, var, när, hur osv. Efter ett antal dagar sa hon till mig att du kan inte alls göra så.

 

Detta är helt sjukt enligt mig. Jag har ingen som helst förståelse för detta. Så nej, vad ni än säger så tänker jag inte lyssna, för när lyssnade ni på mig senast? ALDRIG. 

 

Det finns alltid två sidor till en konflikt såklart. Men är inte alls intresserad av att höra deras. Nu fokuserar jag på att hitta ett jobb fram tills att jag åker till Korea mot oktober och börjar skolan där. Jag ser verkligen fram emot det. Och ärligt så kommer jag få mer hjälp där än jag har fått här i Sverige. Vilket är ganska sjukt.